Det har inte blivit mycket skriva av för min del i bloggen..

jag vet likom inte riktigt vart jag står..

Det känns som att dagarna går i ultraterapid och allt känns meningslöst.. men ändå hoppfullt någonstans..

Dagarna flyter samman och jag vet inte vad som kommer att hända..

Jag kanske inte får ha kvar min lägnhet, jag kanske inte får min chans att leva "livet" på mitt sätt..

jag får panik för att tiden bara går och här sitter jag och ser på utan att kunna ta kontrollen över det.. rätt som det är sitter man gammal och grå och undrar vart tiden tog vägen och vad man gjort under sitt liv.. bortglömd på ett pensonat.. min närmsta vän är en dement tant jag bott tillsammans med de senaste 4 åren som inte vet vart hon befinner sig eller vem jag överhuvutaget är..

Då har man andra problem.. ingen som kommer och hälsa på.. inte gå och köpa tidningen när man vill och inte heller klara av att göra saker som hjärnan vill men kroppen inte orkar.. sinnet är det samma men inte kroppen..

tänk om man hamnar där, Utan barn, utan man, alla döda och älskade man en gång kände..

Jag vill inte bli så men vad ska man göra åt de? tiden rullar ju bara obemärkt förbi och rätt som det är fyller man år, IGEN!

Vi människor stressar osss igenom livet som om vi inte hade tid att dö.. det är ganska tragiskt... Alltid den där tjejen som springer till bussen, som försovit sig till något "viktigt" men vad är egentligen viktigare än att leva livet ?

Just nu tänker jag bara på det där lilla äpplet på mitt äppelträd, det hänger kvar och har klarat sig genom de mycket kalla nätterna och snöbyarna som varit .. det är december och äpplet har gjort sitt men ändå hänger det kvar där på sin lilla gren, vägrar att släppa taget..