Stillsamma, tråkiga och helt outhärliga dagar passerar men känns ändå stressfyllda och ångest laddade..

Att klappa en ledsen vän på axeln och samtidigt gråta ut på en annans, lixom omlott på något sätt..

Alla behöver någon att vända sig till, ty sig till när livet inte är på ens sida..

Jag har alltid sätt mig själv som en stark människa, inte fysiskt utan psykiskt men när jag nu tänker djupare på detta så upptäcker jag att jag är inte starkare än någon annan på denna planet. Vi kan inte mäta våra sorger och problem i värre eller mildare grad längre.. ingen kan säga att den har de värre än den andre för vi finns ju här av olika anledingar och vi är alla olika.. vi drar lärdom av varann.. så de är till att försöka acceptera sitt liv, vilket inte är lika lätt om det är sagt ...

Jag personligen kanske inte är en bra tröstare just nu eftersom jag befinner mig i en sorgsprocess själv men jag gör det jag kan..

Min axel är vid era sidor mina vänner!

Nu ska jag till en vän och erbjuda min axel.. Puss!