Det är inte frågan Om längre, det är frgan om när..

hur länge ska känslan hålla sig fast som en fästing om sommarn?

Vet ni vad jag talar om? -Sorg, smärta som aldrig tycks ha något slut..

varför ?

Vad händer om jag skulle tappa fotfästet? ge upp? kommer jag glida runt som pollen om sommarn? eller kanske tar till något dramatiskt?

1 dag känns som hundra, dagar blir nätter och vise versa.. ingenting tycka ha någon mening längre.

Är det här allt ?  varför vara levande död när man kan vara död-död eller  totalt levande? det är många frågor utan svar.. ska vi stå ut eller ge upp? ska vi orka? vad ger oss den styrkan och varför? så vi ska kunna lida mer?

Alla som känner mig vet vad jag prtar om.

Ni tycks veta vilken väg jag tar utan att jag förstår varför..

gamla vanor gör sig påminda om något som varit.. förevigt ristade i min kropp.. blottade för att alla ska kunna se det..

det hjälper mig inte över hindren utan puttar mig sakta tillbaka i gamla otäcka vanor.. Misstron ni har till mig och mitt gamla självdestruktiva beteende visar sig tydligare en någonsin.. dom kryper in genom springorna kring dörrarna.. Det skrämmer mig mycket, tänk om jag kommer på mig själv karva? det enda jag kan tänka på då är hur jag lever upp till era förväntningar och där av inte gör er besvika..

Tänk om jag bara slutar existera, här och nu.. trotts denna tanke trotsar jag mig själv och frågar varför jag skulle sluta att existera?  den enda direkta anldningen jag kommer på är att jag är för nyfiken för att se mitt öde.. 

vad har livet planerat åt mig?

Jag vet att jag är vuxen och kan tänka längre.. men just nu går inte det.. det enda jag vet är att försöka hålla mig vid liv.. klarar inte mycket mer en så. jagvet att ingen dör oskuld, livet knullar oss allihop!

Men när är det nog? när rinner det över?

Varför stör vi salt över våra öppna sår? finns det en rimlig förklaring?

kan vi inte bara få leva.. varför ska vi kämpa för verlevnad? det är så patetiskt..

Varje kväll juag lägger mig i sngen för att slutligen få somna in är et enda som kommer upp i huvudet på mig är-

:tänk om jag bara skulle sluta andas....NU!!

 eller - tänk om mitt hjärta bara skulle slå av nnnnnnnnu! men det händer inte.. varför?

Kan det hända mitt son varför kan det inte bara hända mig? 

Har jag gjort någonting fel? i så fall vill jag ha en rimlig förklaring inte bara "det blir så här ibland, acceptera det!" 

Jag har fått mer en nog.. är detta en prövning för att se om jag är värd livet?

Detta är en del av mina innersta tankar om livet som jag dränker obetänksamt i bläck, blottar mig för världen.. döm icke..

Jag har så många obesvarade frågor att ställa men ingen att ställa dessa till.

Mitt liv är som bäddat för misär. När ska min glasiär brista till små microskopsika partiklar? idag? i morgon? Nästa månad eller aldrig?

Det är inte konstigt hur människor bryter hop och skapar sina egna världar.. Jg förstår dem fullt ut faktiskt..

jag skulle ge mycket för en snoopy värld just nu..

Ni är mina idoler! Ni skapar en bättre värld av fantasi och verklighet, säkert en mycket bättre värld en den vi befinner oss i..

Jag vill finna en väg, en väg som är skapad efter mina behov och min vilja. 

Jag mår hellre bra nu en om 25år, det hjälper inte hur mycket ni än säger att det blir bättre.. det är miningslösa ord även för den bästa.. alla säger dem men ingen tar åt sig, ingen lyssnar fr hur många som än säger det vet vi alla att det inte blir bättre.. så frågan är vaför vi använder dem? alla vet att det är falska ord och "sen" kommer det upp nya problem.. det är ett ständigt kämpande.. orden ger varken tröst eller hopp om framtiden..

JAg vet inte längre vad jag skriver .. tankarna snurrar i omlopp ...