rädslan för sig själv är större än någon annan rädsla..

När man längre inte vet vart man befinner sig i sorgen och vad den faktiskt kan orsaka.. När man längre inte vet vad man själv är kapabel till..

Jag viste det en gång, lärt mig.. men nu, nu har jag inte en aning..

Sitter och tänker på alla nyfödda, skrikande barn jag hörde medans jag satt på toaletten och väntade på hur Theos livlösa kropp skulle rasa ner i en stålhink som tillhör landstinget..

Trots alla mediciner jag fick minns jag exakt hur han såg ut, när han låg i den där spottkoppen, jajjamen! i en spottkopp.. är det ett värdigt slut på livet? kan någon annan förstå hur de känns att se sin döde son i en spottkopp på sjukhuset? Jag tror inte det ..

Människor är rädda för sorgen, kanske för att det påminner dem om sin egen, de vågar inte ta i det .. Sorgen skjuts undan men vandrar endå sida vid sida med dig.. Livet ut.. vi måste bara komma på hur vi ska hantera den och det är inte lätt och det är heller inte säkert att det går, men försöka duger..

Jag och pappa var på minneslunden för att hälsa på Theo igår..

Vi tände ljus i någon slags åtta-kantig ljushållare med glas runt omring..

jag vet inte riktigt vart jag ska he mig eller vad jag ska tänka eller känna..

Jag förmodar att det är bra att kunna gå någonstans och "hälsa på" men tanken av att min sons aska med flera andra barn, antagligen runnit längs bäcken ger mig en känsla av obehag..

Jag kryper in i mig själv för att kanske hoppas på att känslora aldrig kryper upp till ytan men jag har insett att de gjort de redan, så åter igen, jag behöver en flyktväg!

jag tar på mig min pansar-utrustning och känner hur sorgen, smärtan fortfarande befinner alldeles intill..

Den Bjuder in sig själv och jag är instängd i panik..

sömnsjukan har drabbat mig!

Sjukligt..

Jag kan för det första inte sova utan piller eller sprit..

när jag somnat så kommer jag inte upp på morgon..

När jag väl tar mig upp är dagen borta och jag är besviken på mig själv..

Det går runt verkar det som..

Kan inte ha det såhär mycket längre, nått måste göras, men vad?!

And suddenly, I don’t feel fine anymore
I don’t count my blackheads as a hobby
I don’t count the marks on the wall
And I don’t sleep well at all..